Keberg

Klicka på kartan för att se den i större format

Klicka på kartan för att se den i större format.

Keberg har bestått av två gårdar och tidigare åtta torp. Pellehagen är inte utsatt på kartan då jag inte vet exakt läge. Bottnebergsliden ligger precis intill Fridhem.


ÄGARE

Gården Keberg har varit så kallat Åbygods, vilket innebär att det tillhört Åby säteri. Enligt äldre handlingar vet vi att gården har brukats 1644 av Peder, 1659 av Jon, 1680 av Oluf, och 1695 av Tolle.


Gård 1

1700-talet: Sven Erichsson/Anders Amundsson. 1721 brukades gården av åbon Sven Erichsson. Efter Sven Erichsson brukades gården av Anders Amundsson (född 1782) och hans hustru Greta Clasdotter (född 1785). De hade fem barn: Andreas (född 1812), Inga Elisabet (född 1811), Anna Christina (född 1820), Johanna Maria (född 1822) och Brita Juliana (född 1826).

Ca 1830–1880: Andreas Andersson. Omkring 1830 står sonen Andreas som brukare av gården men föräldrarna bodde kvar. En tid var en del av gården utarrenderad till Gullbrand Nilsson. I slutet av 1830-talet gifte Andreas sig med Olena Nilsdotter och därefter tycks det som de brukar hela gården. De fick åtta barn: Johan August (född 1839), Carl Anton (född 1841), Hulda Lovisa (född 1845), Amalia Josefina (född 1847), Sofia (född 1850), Anna Charlotta (född 1853), Matilda (född 1857) och Julia Ottilia (född 1860).

1880–1910: Carl Anton Andreasson. 1880 övertogs ägorätten av sonen Carl Anton Andreasson samt hans hustru Emma Beata Johansdotter. De hade barnen Viktoria (född 1882) och gift med Ernst Johansson i Skörbo), Jenny (född 1885  gift med Petter Carolusson i Svenneby), Josefina (född 1889 och gift med Axel Johansson i Stumperöd ) samt Artur (född 1893). Omkring 1910 friköptes gården från Hvitfeldtska stipendieinrättningen. Denna gård låg då i nuvarande vägkorsningen.

1910–nu: Oscar Osberg. Den folkpartistiske riksdagsmannen och lantbrukaren Oscar Osberg köpte gården och införlivade den med Åseby.

På denna gård har det funnits affär.


Gård 2:

Den andra Kebergsgården var belägen ungefär där familjen Eklunds sommarhus är belägna.

1721 brukades gården av Jon Persson.

1812 brukades gården av Christian Olsson (född 1780 och son till förre åbon Hans Olsson). Hustrun hette Helena Nilsdotter (född 1788) och de hade sonen Niclas (född 1826).

1835 brukades gården av Jacob Olsson (född 1806) och hans hustru Anna Lisa (född 1811). De hade sex söner: Carl Anton, Johannes, August, Elias, Clas Alfred och Anders Teodor.

1850 står Niklas Christensson (se ovan) som åbo på Keberg. Han var gift med Carolina Johannesdotter och de hade sonen Johan Clas. När sedan Carl Anton Andersson övertog den andra Kebergsgården kom även den sistnämnda gården i hans ägo. Båda gårdarna är idag införlivade med Åseby.


TORPEN

Pellehagen var ett torp som 1826 hörde till Gategård men efter storskiftet överfördes till Keberg. 1812 beboddes torpet av änkan Anna Christensdotter (född 1742). Hon hade hos sig inhyst en annan änka som heter Marta Persdotter.

Under åren 1821 till 1825 låg torpet öde. 1825 flyttade kyrkvaktmästaren Johan Roos (född 1761)in på torpet och han bodde där i ungefär tio år tillsammans med sin familj: hustrun Catarina (född 1788) och döttrarna Christina (född 1823) och Sara (född 1826)samt sonen Andreas(född 1821). Roos dog 1834 , dottern Christina dog 1835, men änkan och barnen bodde kvar ytterligare ett tiotal år.


Dalhagen

Var ett torp under Keberg fram till 1835 men i samband med storskiftet kom det att tillhöra Holma. 1807 var det soldaten Andreas Hjort och hans familj som bodde på torpet. 1809 till 1835 hette torparen Olof Jacobsson. Han var född 1773 och han var gift med Britta Andersdotter (född 1763 och död 1830). Änkan Kerstin Mårtensson och hennes dotter Anna Andersdotter samt pigan Börta Andersdotter med två minderåriga barn var inhysta på torpet.


Dalkasen

Beboddes under åren 1831 till 1835 av Hans Erlandsson (född 1787) som kom från Matkoven under Hästhagen. Han var gift med Helena Andersdotter (född 1785) och de hade tre döttrar: Anna Maria (född 1812), Anna Helena (född 1820) och Christina (född 1826).

Från 1844 kallas torpet för Kasen men det är fortfarande Hans Erlandsson som bor på torpet men han är nu omgift med Helena Knutsdotter. Hon hade tre söner i tidigare äktenskap: Carl August Olofsson (född 1836), Johan Herman Olofsson (född 1839) och Nils Olofsson. Nils kallades även Söder

1862 dog Hans Erlandsson och då gifte änkan Helena Knutsdoter om sig med F.d. Soldaten Nils Dygd(född 1800). Efter 1875 när Nils Dygd dog finns inga uppgifter om torpet.


Bottnebergsliden    .

Bottnebergsliden, stugan finns nu på Gammelgården i Dingle.

Bottnebergsliden, stugan finns nu på Gammelgården i Dingle.

Låg vid foten av Bottnaberget och var en backstuga som omnämns första gången på 1840-talet då övergivna hustrun Anna Hansdotter flyttade dit från Stengårdskasen under Loftsby, tillsammans med sina barn Christina, Niklas och Carolina. Anna dog 1847. Därefter kom Johan Magnus Andersson (född 1821). Han gifte sig 1853 med Christina Andersdotter (född 1823). De fick fyra barn: Johan Edvin (född 1855), Carl Alfred (född 1858), Martin Julius (född 1861), August Ferdinand (född 1866 och dog redan 1867). Johan Magnus och Christina dog 1868 med bara en månads mellanrum.

1868 flyttade kyrkvaktare Andreas Jonsson (född 1821) in i stugan. Han gifte sig med Maria Andersdotter (född 1837) som hade tre barn från tidigare äktenskap: Amanda Elisabet (född 1864), Martin Julius (född 1867) och Herman Albin (född 1870)  – alla med efternamnet Niklasson. Andreas och Maria fick dottern Amalia Josefina (född 1881).Eftersom hon var dotter till kyrkstöten kallades hon för Stöde-fina. Hon gifte sig 1907 och flyttade till Tossene 1908.

Fader Andreas med familj.

Fader Andreas med familj.

1912 till 1931 bodde änkan Anna Maria Andersdotter kvar på torpet tillsammans med Helena Justina Hansdotter (född 1850) från Myrtorp. Anna Maria dog 1830. Följande år flyttade Justina till ålderdomshemmet på Hogslätt.

1932 såldes Berfendals kommun stugan till Dingle Lantbruksskola där den fortfarande finns kvar på Gammelgården, även en klädkista som fanns i huset flyttades med.

 

Interiör från ryggåsstugan.

Interiör från ryggåsstugan.


Fridhem

Fridhem

Fridhem

Är en stuga som byggdes 1908 på ungefär samma plats som ryggåsstugan Bottnebergsliden varit belägen. Den byggdes av Martin Julius Johansson (född 1861) som var född i ryggåsstugan.

Martin var gift med Selma Elisabet Brant (född 1863) dotter till soldaten Anders Brant på Bottnelycke.De hade barnen Evelina Martina (född 1885), Carl Albert (född 1887), Hilma Eugenia (född 1892) Johan Torin (född 1896) och Ida Frideborg (född 1902)

Fridhem övertogs av sonen Johan Martinsson och han var gift med Emma Jenny Carlsson (född 1902) från Kville. De hade sonen Alf Georg (född 1928)

Efter Johan och Emma har Fridhem bebotts av Kjell och Eva Classon, samt av Anna och Lars Göran Sunesson, (Kjell är barnbarn till Hilma och Anna är barnbarnsbarn till Hilma). Idag ägs Fridhem av Arne Karlsson.


Skälemarken mellan Fridhem och Dalmarken hörde från början till Orreberg men efter storskiftet 1835 var det torp under Keberg.

Bostadshuset var timrat med torvtak, ladugården var indelad i loge och lada och det fanns även en vedbod på tomten.

1864 beboddes torpet av soldaten Erik Olofsson och efter hans död av hans änka Maria Nilsdotter (född 1822) samt hennes syster Magdalena Nilsdotter (född 1835). Dessa var döttrar till Nils Gunnarsson. Magdalena var mor till Charlotta Holmgren (se Nyholm).

Marias son Albin Nilsson (född 1871) och hans familj bodde på Skälemarken fram till 1909 då de flyttade till Svarteborg. Albin var gift med Amalia Fredrika Carlsdotter och de hade tre barn: Carl Algot (född 1901), Axel Gerhard (född 1905) och Rut Augusta (född 1907).

Brevbäraren August Alexandersson flyttade 1909 till Skälmarken. August var född 1865 och han var gift med Mathilda Larsdotter (född 1855) från Melleröd. Hennes syster Justina Charlotta Larsdotter (född 1850) flyttade också dit. August dog 1939. Änkan Matilda (Tilda) bodde kvar på Skälemarken till 1947, då hon flyttade till ålderdomshemmet på Hogslätt. Tilda dog 1953, 98 år gammal.


Nyholm

Har funnits från 1884 och finns fortfarande kvar. Det byggdes av Niclas Holmgren som var född 1857 på Hedum. Hans levnadshistoria har beskrivits av sonen Axel. Han gick i lära hos sin far som också var smed och även arbetade han på ett skeppsvarv i Norge. 1880 arrenderade han en tomt på Holma. Och där lät han bygga smedja och ett bostadshus som han kallade Loviselund, men när landsvägen mot Sotenäs började byggas ville han ha sin verkstad mera tillgänglig. Platsen fick namnet Nyholm efter nya Holma. Och namnet Holmgren av Holma. Vid den tiden bestod arbetet mest av jordbrukssmide och reparationer för lantbruksbehov. Han var även hovslagare och gjutare och gjorde finmekaniska arbeten. Han installerade telefoner och ringledningar. Han var tidigt intresserad av cykeln  som fortskaffningsmedel och han tillverkade egenhändigt en tvåhjuling  med stort och litet hjul. När Bohusbanan byggdes blev han en flitigt anlitad cykelförsäljare och reparatör. Han var gift med Maria Charlotta Dahlqvist. De fick åtta barn men fyra av dem dog som barn. Maria Nikolina (född 1882), Ellen Charlotta (född 1885), Anna Paulina (född 1888 och död 1891), Carl Johannes (född 1891 – död 1891), Anna Carolina (född 1892 – död 1892), Anders Gerhard (född 1893), Adelina Justina (född 1896 – död 1896), Axel Julius (född 1899). De hade även en fosterdotter Irene Christina Svensson. (Född 1906) från Norrköping.Niclas levde till 1946. Då hade han lämnat över verkstaden till sonen Anders. Anders var gift med Gerda. De hade döttrarna Gun (född 1924), Ragnhild (född 1930) och Elsa (född 1931).

Efter Holmgrens köptes Nyholm av Anders och Emma Andersson från Tanum. Anders var snickare och hade snickeriverkstad i Holmgrens gamla verkstad. Emma och Anders hade en dotter Ulla.

Idag ägs Nyholm av Sofie Carling och John Freeman.NYHOLM (2)


Karlshamn

,

Karlshamn

Karlshamn

Är författaren Willy Walfridssons födelseplats. Det var hans morfar skomakaren Karl Hansson som byggde torpet. Han var från Trappen under Röd. Karl Hansson var gift med Josefina Adriansdotter från Lindalen. De bodde på flera olika torp i socknen innan de byggde torpet Karlshamn. Willy Walfridsson beskriver detta i sin berättelse om Jon och Kersti och hur de hittar den här platsen. Karl och Josefina fick barnen Torin, Klara och Maria.

 Willy Walfridsson och hans morbror Thorin


Willy Walfridsson och hans morbror Thorin

Sonen Torin övertog torpet, hans hustru hette Anna född Ericsson från Norge. De hade barnen Uno (född 1928), Edit (född 1929) och Sune (född 1937). Systern Klara Carlsson födde sonen Carl Valfrid Carlsson (1904–1968) som sen tog sig namnet Willy Walfridsson. Han föddes 18 juni 1904 på torpet Karlshamn, men vem fadern var vet vi inte. Carl växte upp hos morföräldrarna på torpet Karlshamn. Morfar Carl var av torparfamilj medan mormor Josefina var hemmansägaredotter, en allians som säkert  inte sågs helt lämpligt.

I dag ägs torpet Karlshamn av Nils och Ingrid Engström.

 

Mer om Willy Walfridsson:

Han debuterade som författare 1933 med boken ”Slavar”, en skildring av arbetslöshet, om ungdomar i nöd i Stockholm och om hur Bonde-Sverige blev Industri-Sverige.

Hans barndom har i hög grad speglats i hans romaner där han skildrar sociala problem och de fattiga människornas situation.

1954 gav han ut en samling bohuslänska folksagor under namnet ”Från vresig kust”. Där handlar det om jättar och tomtar, om Jerusalems skomakare.

1952 påbörjade han sin stora romansvit ”Eviga hav”, ”Mot gryningen” och ”Tysta vandra stjärnorna”, som handlade om hembygden i Berfendal och om mormor och morfar.

Romanen ”Eviga hav” börjar med att beskriva hur den unge Jon, ende sonen till en torpare, vandrade upp mot Bottnaberget för att samla kråkris till att binda kvastar av och han drömmer om att få ge sig ut i världen. Han ville skaffa sig något eget, inte gå hemma på torpet eftersom det inte kunde försörja en familj och nu tänkte han gifta sig. Kersti Lingårdsdoter hade lovat honom kärlek och tro. Men Lingårdsbonden ville inte han en torparson till måg. Det fanns ju andra som hon kunde gifta sig med, Truls i Röd som var en av socknens rikaste bondsöner. Framför ett stenröse stannade han. Här fanns ingången till Stor-Svens håla, legendomspunnen och omtalad i de gamlas berättelse. Stor-Svens håla lär ha hört ihop med fejderna mellan Sverige och Norge. Medan han gick där upp mot berget tänkte han på Kersti och på torpet därhemma. Han tänkte på sina systrar som tjänade som pigor i grannsocknarna. Han tänkte på vad fadern hade sagt om att han borde ge sig ut och se sig om i världen. Men det kunde han ju inte, han hade ju Kersti och han behövdes för sina gamla föräldrar. Nej, ge sig bort det kunde han inte, men om han stannade i bygden kunde han ju ändå hjälpa föräldrarna. Men vad skulle han göra om han inte skulle bli dagsverkare eller dräng, det ville han ju inte. Han var ju ganska händig med det mesta men det var väl inte mycket att bygga på. Alla karlarna i bygden var händiga. Lönen för en hantverkare var låg. Han hade arbetat som timmerman hos handlaren Olufson i Holma och då hade han haft tjugo skilling om dagen. Och då skulle han själv hålla sig med maten, det blev inte mycket att spara. Han gick utför berget ner genom lövskogen mellan ek och björk och tätnande hasselsnår. Här gick den slingrande vägen från åsen ner mot dalen. Jon blev svettig så han stannade upp för att vila. Mellan de låga bergen på andra sidan vägen sträckte sig en ljungklädd sluttning. En solig glänta ramades in av de lodräta bergväggarna vilka fångade solen och kastade dess värme tillbaka upp mot sluttningen. Jon gick genom ljungen upp mot krönet på liden. Därifrån hade han utsikt över dalen, han såg kyrkan, fjället som reste sin lodräta vägg längs den bördiga dalgången. Gårdarna, eklundarna och lövängarna låg strödda mellan de odlade åkrarna. Han såg mot tjuvskåran på andra sidan dalgången, det var en skogklädd platå som löpte utmed berget och en gång varit tillhåll för rövare. Plötsligt kände han att här ville han bygga och bo. Här ville han sätta spaden i marken, odla, så och skörda. Här ville han leva med Kersti och deras barn.

En vackrare plats kunde han knappast önska sig. Under berget skulle han bygga stugan. Backsluttningen kunde bli en bra åker. Han repade undan ljungen, lade sig ner på marken och grävde med händerna i myllan och det var sandjord och bra potatisjord. Han blev ivrig, han reste sig och gick neråt vägen. Mergårdsbonden som ägde marken var en bister karl, men han visste nog hur han skulle gå tillväga. Några dagar tidigare hade han sagt till Jon att dig skulle jag nog kunna ha bruk för. Sonen Hindrik skulle till heden i vår och de var brukligt att burgna bondsöner lejde någon fattig dräng för att göra exercisen i deras ställe Jon begärde fem riksdaler för att ge sig av till heden. Han hade först ingen lust att ge sig till heden men nu kom saken i ett annat läge. Han såg upp mot den gräsklädda gläntan, han såg framför sig stugan, åkerlyckan och brunnen som han skulle gräva nedanför vägen där han sett vatten i ett hästspår. Timmer till stugan skulle han tigga hos bönderna. Det var vanligt i bygden att man gjorde så. En timmerstock från varje gård var en urgammal sed, sådant nekades aldrig de fattiga när de kom.

Han visslade när han fortsatte hemåt med sitt kråkris som han skulle binda kvastar av. Nu måste han tala med Kersti och han måste skaffa sig bönemän som talade för honom hos Lingårdsbonden. Livet var bra underligt, för ett par timmar sedan hade han suttit på Bottnabergets topp sett havet och längtat ut och ingenting hade han vetat om framtiden. Nu gick han här och hade hittat fäste och rot.

De tre romanerna handlar om Jon och Kersti och deras liv på Kerstili. Han skildrar livet i bygden men också händelser ute i världen. Det är inte bara romaner – det är historieböcker och sagoböcker på samma gång.

Något som är genomgående är hans kärlek till Bottnaberget som den centrala punkten i bygden. Hit sökte sig människorna om söndagarna för att njuta av utsikten och för att få se havet och drömma sig bort till en värld som aldrig kunde bli deras.

Berättelserna börjar på Bottnaberget när Jon samlades kråkris och de slutar på Bottnaberget när Kersti mycket sjuk och svag ber Jon ta henne upp till berget en sista gång. Jon bär henne upp för berget, men det blir för mycket för dem båda. Efter någon dag hittar sonen dem båda döda på bergets topp med huvudena vända mot väster mot havet.

1960 kom hans självbiografiska trilogi: ”Söndagsbarn”, ”Landstrykare” och ”Testamente”.

I ”Söndagsbarn” från 1960 skildrar han sin egen barndom och uppväxttid. Det är en ganska naken berättelse om morföräldrarnas torp i seklets början. Romanen präglas av det tunga livet bland folket på den svenska landsbygden, som speciellt här i Bohuslän präglas av schartaunismen. Men där även sagor och sägner är en del av vardagen.

Huvudpersonen är den lille gossen som växer upp hos mormor och morfar, i början i tron att de är hans föräldrar, men som senare av kamrater får veta att han är socknens ”horunge”. Men han har läshuvud och försöker läsa allt han kommer åt. Skolläraren vill försöka hjälpa honom så att han skall studera, men avundsjuka kamrater lurar in honom på otillåtna vägar och detta gör det omöjligt för honom att få någon som vill bidra till hans studier. Han beslutar sig för att lämna tryggheten i morfarstorpet och beger sig till regementet i den lilla staden med de stora snäckskalsbankarna. Där tar han värvning vid musikkompaniet och han får möta ett hårt liv bland soldater och officerare. I tre år blir han kvar vid regementet när han beslutar att lämna militärlivet. Han vill ut i världen men redan vid stationen möter honom löpsedlarna som basunerar ut arbetslösheten och nöden i Sverige. Han beger sig mot Göteborg och vidare ut i ett kringflackande liv i Sverige. Hans roman ”Landsstrykare” från 1961 skildrar detta. Han hamnar i Norrland och så småningom i Stockholm och i den sista av de tre böckerna, ”Testamentet” från 1963, skildrar han hur han efter många vedermödor, fattigdom och depressioner slutligen får sina manuskript godkända och kan börja ge ut sina första böcker.

1948 gav han ut boken ”Orons år”, och 1949 ”Medan vi lever” som skildrar krigsåren i Sverige och den därmed följande oron och ovissheten. Här har han förlagt skildringen till Norrland och handlingen kretsar kring folket på några gårdar och torp samt ett sågverk och en herrgård på väg mot förfallet. I den norrländska byn finns också en militärförläggning som sätter sin prägel på livet i den lilla byn.

1955 utkom boken ”Silverpoppeln” och då är han tillbaka i sin barndoms bygd. Men nu handlar det om Simon som får växa upp hos farmor och farfar på Liarne. Hans far är död och modern har inte hört av sig på länge. Men boken handlar också om folket i bygden om Åsskogsfolket, torparna som inte bodde nere på slätten utan i mellanområdet upp mot åsen. Det är kanske fyra torp som han beskriver som sina grannar och som farfar och farmor har mycket gemensamt med. Berättelsen fortsätter 1957 i romanen ”Måne i nedan”, som han tillägnar sina morföräldrar. Handlingen utspelar sig under åren 1915–1921.

Simon kommer som 9-åring att hämtas av sin mor som då gift om sig med en sjökapten och han kommer ut världen. Han kommer tillbaka när han är i 20-årsåldern och då är han en konstnär i början av sin bana. Han blir mottagen som en man av världen och han får bo i prästgården. Han drar sig nästan dagligen upp mot Liarnetorpet men trots sina ansträngningar lyckas han inte måla det som han vill att de skall se ut. Vid något tillfälle säger han att det vore nog bättre att åka iväg och måla det så som han minns det och som han vill minnas det. Eller det vore kanske bättre att skriva en bok om livet på Liarnetorpet.

I boken går han utför klåvan bakom Liarnetorpet ner mot Hankens torp som varit öde i många år och här känner han igen stenarna och blåbärssnåren. Detta kan vara Bjuggeklåvan han beskriver.

När man läser hans böcker får man också en känsla av vilken sinnesstämning han befunnit sig i när han skrivit de olika böckerna.

Det finns mycket likhet mellan Walfridsson och både Harry Martinsson och Vilhelm Moberg. Det är deras skildring av det sociala Sverige och livet på den svenska landsbygden.

Den sista av Walfridssons romaner heter ”Höstens lekar”, där upplever man en summering av hans liv och författarskap. Skildringen är förlagd till Stockholm och Norrland, men i beskrivningen av sommartorpet känner man igen drag från Morfarstorpet. Denna roman kom ut postumt.


Om du har kommentarer eller ytterligare fakta, klicka på ”svara” överst i inlägget och skriv!

Annonser

En reaktion på ”Keberg

  1. Har läst många romaner av svenska arbetarförfattare men ännu ej någon av Willy W. Blev känd med honom en gång på 70-talets början då en granne till oss satt och läste en roman av Willy W. På min fråga vad den handlade om blev svaret: stenhuggare och deras liv
    Efter det har jag läst mycket om Klarabohemerna dit Willy W räknas. Mycket utförlig och inspirerande presentation av hans hembygd och böcker får jag tacka av hela mitt hjärta för. Dagens Bohusläns yngre generationer borde få reda på hur fattigt Sverige var för bara 100 år sedan. Men då måste den svenska skolans historielöshet bekämpas av både skola och föräldrar..
    När är vi där tro ?
    Hälsningar
    Lars-Åke Hansson
    som många gånger kört igenom Berfendahl på väg till fotbollsdomareuppdrag i Sotenäs tex.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s